Hur det är
att vara tjej med motorintresse..
Så länge jag kan minnas har jag haft ett intresse för tekniska saker. Att det sedan utvecklat sig för motorer hände först när jag var 15år och fick min moped. En "puch montana".
Jag vill nu berätta hur det är att vara tjej med ett motorintresse för att andra ska förstå min situation. Och det jag berättar nu handlar om mig. Hur jag upplever saker. Men jag hoppas att det ska vara tänkvärt för andra.
Som 15åring så var jag ute mycket och körde moped tillsammans med min kompis "Katta". Och ända sedan dess har min stora passion legat i motorer. Dock fick man en del negativa reaktioner då från några av tjejerna i min klass om att jag körde moped. Jag fick höra att jag bland annat var "pinsam". Jag vet inte om det var någon uppmaning från deras sida att jag skulle sluta köra moped men det fick mig inte att sluta.
När jag sedan blev 18 och hade tagit körkortet så började jag träffa på nytt bilfolk och jag fick nya vänner inom bilvärlden. Jag började på att vara ute och cruisa, sladda och hitta på roligheter tillsammans med mina vänner. Jag fick följa med på race osv. Allt var som väldigt roligt.
Det här kan låta som vems historia som helst. Tjej som kille. Men det finns både en fördel och nackdel med att vara tjej och motorintresserad. Eftersom att vi inte är så många tjejer med motorintresse och främst här uppe kring min stad är det inte så många "aktiva" tjejer inom bilvärlden och jag upplever att jag blir mer uppmärksammad än en kille med motorintresse. I början upplevde jag från många att de var skeptiska till hurvida jag som tjej kunde köra bil eller inte. Jag upplever inte längre att jag skulle bli ifrågasatt på den punkten utan snarare att man får möjlighet att få testa en massa roliga bilar.
Det negativa som jag upplever som tjej och motorintresserad med att vara i rampljuset är att det snackas så himla mycket skit och strunt. Det har kommit fram folk till mig och ifrågasatt mitt motorintresse. "Är jag verkligen intresserad av bilar eller är det killarna?!" Jag kan säga att jag skulle önska att vi var fler tjejer med motorintresse för det skulle vara så himla skoj o få med någon tjejkompis på någon bilträff. Men nu är vi inte så många så det blir svårt. Och av den anledningen blir det samtidigt att man umgås myckt med killar. Att man bara är kompisar har jag insett nu att man tydligen måste förklara för allt för många, annars börjar det snackas.
Det
finns människor som jag inte känner, inte ens har någon aning
om vilka de är, som har kallat mig för saker som plåtluder.
Jag har svårt att förstå dessa uttalanden när dessa
personer först och främst inte ens känner mig och sen vad det
uttalandet skulle vara grundat på. Att jag har mestadels killkompisar
innebär inte att jag går i säng med dem. Vi har samma intresse-
ett motorintresse.
Jag kan ställa mig frågan om man som tjej inte får
ha ett motorintresse utan att få dessa glåpord över sig?
Min egna sanning till grunden av dessa påståenden är att
de oftast kommer från någon kille som blivit nobbad eller kännt
sig nobbad. Eller från någon tjej som känt sig hotad av mig.
Jag hoppas genom att berätta detta, att det ska skapa större förståelse över att alla "sanningar" som folk säger om mig eller andra sällan är sant. Är det så att motorintresset bara är för killar? Eller finns det plats för oss tjejer också utan att vi ska få intresset ifrågasatt eller höra glåpord och "sanningar" om oss?
// Maria
"Cerran"
06.09.25
Jag hittade ett citat som jag tycker väldigt bra beskriver hur jag upplever det här med ryktesspridning. Inte bara kring mig som motortjej utan iallmänhet kring tjejer.
En tjej som har tillfälligt sex kallas slampa. Det är så idag och vi ska inte hyckla. Och det finns fler som kallas slampor - trots att de aldrig ens haft sex. Vissa för att de är snygga och andra för att de hörs eller syns mer än vad tjejer borde göra. Då blir de till ett hot. Och det enklaste sättet att utplåna hotet är att kalla dem slampor. För det är det värsta en tjej kan vara. Förbrukad. Det är alla tjejers skräck. Och det är alla killars makt. (Ur Ann-Linn Guillos kapitel i antologin fittstim).
Jag tycker att det citatet talar så mycket för sig själv så jag har inte tänkt kommentera det mer än jag redan gjort.
//Maria
"Cerran
07.02.27